Förändringsskattningar med data från Riksskogstaxeringen

Sammanfattning Under perioden 1983-1987 inventerades permanenta provytor en första gång i Riksskogstaxeringen, varefter de har återinverats med 5-10 års intervall. Hittills har dock de möjligheter till att förbättra skattningar av förändringar som informationen från de permanenta provytorna medför inte utnyttjats fullt ut, utan skattade förändringar har vanligen byggt på förändringar i skattade tillstånd mellan två tidpunkter. Vid tillståndsskattningarna används vikter vid sammanvägning av skattningarna från det tillfälliga respektive permanenta stickprovet som minimerar medelfelet för skattningen. Genom att i stället använda vikter som minimerar medelfelet till en förändringsskattning, kan medelfelet i vissa fall minskas avsevärt jämfört med om tillståndsvikter används vid sammanvägning av skattningarna. I denna arbetsrapport har underlag till beslut om strategier för förändringsskattningar med data från Riksskogstaxeringen tagits fram. Beräkningarna har omfattat alla återinventeringsomdrev från den första 1988-1992 till den senast avslutade 2008-2012. En faktor som har stor inverkan på värdet av det permanenta stickprovet vid förändringsskattningar är korrelationen mellan de två inventeringstillfällena. Som typvariabler avseende korrelation över tid valdes därför följande variabler: • Areal och total trädvolym för Produktiv skogsmark (hög korrelation) • Areal och total trädvolym för Tallskog (medelhög korrelation) • Areal och total trädvolym för Skog i åldersklassen 81-100 år (låg korrelation) Beräkningarna gjordes regionsvis för stickprovsregionerna 1-5. För alla kombinationer av perioder och variabler skattades vikter som minimerar medelfelet för förändringsskattningar, samt korrelationen för traktvisa värden mellan två inventeringstillfällen. Vidare beräknades hur använda vikter påverkade förändringsskattningens storlek och dess medelfel. Det visades även hur de vikter som minimerar medelfelet till förändringsskattningen samvarierar med korrelationen för permanenta traktvärden mellan två inventeringstillfällen (ju högre korrelation, desto större vikt för förändringsskattningen med det permanenta stickprovet). Resultaten av analysen kunde sammanfattas i följande punkter: • Vikter optimerade för förändringsskattningar (”förändringsvikter”) ger alltid minst medelfel, därefter följer vanligen skattningar helt baserade på det permanenta stickprovet. Förändringsskattningar gjorda som förändringar i tillstånd ger vanligen störst medelfel. • Vid mycket hög ko