Johan Anders Linders Minnen: om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 2, del III–V

Johan Anders Linder tjänstgjorde som präst, först som komminister och sedan som vicepastor, i Umeå landsförsamling från 1823 fram till sin död 1877. Han var en mångsidig och rastlöst verksam person med breda intressen, och liknar på många sätt de präster man vid den här tiden möter på den svenska landsorten. Under senare delen av sitt liv sammanställde Linder en biografisk skildring, sina Minnen, omfattande elva delar (del I–XI) om drygt 2 800 handskrivna sidor. Denna andra volym av Johan Anders Linders Minnen omspänner tiden 1814–28. Linder återger här åtskilliga texter efter hustrun Fredrica, vilka ger oss bilden av en mångsidig skribent. I början av volymen finns sålunda en resejournal, signerad Fredrica, som beskriver resan upp från västmanländska Nora till Norsjö i norra Västerbotten. Johan Anders Linder och hans hustru anländer den 7 juli 1814 till prästgården, och i den här bygden stannar de i nio år. Även resan ned till Fredricas födelsebygder några år senare beskrivs ingående i Minnen, först en sjöresa, sedan en återresa landvägen. Den allra sista delen av denna resa – från Skellefteå upp till Norsjö efter den s.k. Ridvägen –, är nog den som mest tär på resenärernas krafter, och mödorna beskrivs så att läsaren känner dem in i märgen. Många intressanta partier återfinns i Linders anteckningar om Norsjötiden. Här beskrivs oron men också förväntningarna inför sonen Alberts födelse 1816. Familjen växer ännu mer under åren i Norsjö: Theodor föds år 1818 och två år senare kommer Herlog, "en Sorgens Son", till världen. Här berättas om barnens sjukdomar, olyckshändelser, små och stora missöden och en hel del annat, vidare om marknadsbesök i Skellefteå och Lycksele. Dessutom lyfts en del kulturella aktiviteter fram, såsom deklamationer, uppförande av teaterstycken och baler. Detta ger en föraning om det sociala liv som Johan Anders och Fredrica lite senare kommer att utveckla i Umeå. År 1823 tillträder Johan Anders Linder en tjänst i Umeå landsförsamling. En önskan om att komma närmare en lärdomsskola för sönerna och att få tillgång till säkrare läkarvård, inte minst för Fredrica, uppfylls i och med flytten. Strax efter ankomsten till Umeå föds familjens första dotter, som får namnet Fredrica Götilda, och 1826 ytterligare en dotter, som döps till Sofia Johanna. Efter förlossningarna blir Fredrica sjuk, och hon plågas allt oftare av bröstsmärtor och oro. Olika kurer prövas, och hon dricker vid flera tillfällen brunn. Emellanåt låter oss Johan Anders Lind