Anlagda våtmarker som flödesbuffrare: Hur skapar vi synergieffekter medbiologisk mångfald och pollinering?

Anlagda våtmarker har använts som naturbaserade lösningar på miljöproblem sedan 1990-talet i Sverige, framför allt i jordbrukslandskapet. Inledningsvis var huvudsyftet kostnadseffektiva åtgärder för att minska övergödningseffekter i havet men även våtmarkers positiva effekt på den biologiska mångfalden betonades tidigt. Under det senaste decenniet har anlagda våtmarker också diskuterats som lösning på andra miljönyttor, som flödesbuffring, vattenmagasinering och för att hålla kvar kol i organogena marker. För de senare ekosystemtjänsterna är forskningsläget emellertid osäkert och för vissa, såsom flödesbuffring, har det saknats faktiska mätdata. Denna brist är speciellt tydligt på de större landskapsskalor som behöver studeras för att exempelvis förstå våtmarkers och våtmarkslandskapens förmåga att förhindra översvämning lokalt och av nedströms belägna områden. I frånvaro av mätdata har förväntade positiva effekter i stället modellerats fram genom att utgå från parametrar som nederbörd och avrinningsområdens egenskaper. För att studera betydelsen av anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet på flödesbuffring, dvs vattenmagasineringsförmågan, samt hur denna förmåga påverkar biologisk mångfald, har projektet samlat ett konsortium av experter och forskare inom framför allt ekologi och hydrologi. Inom ramen för projektet har en omfattande och strategisk provtagning genomförts under 3 år, av hydrologiska och ekologiska parametrar samt biologisk mångfald. Förutom dessa fältmätningar har även markägarnas åsikter kring värdet av sina anlagda våtmarker undersökts. Resultaten visar att anlagda våtmarker i jordbrukslandskapet har en stor potential att fungera som flödesutjämnare och buffra vatten både i den enskilda våtmarken och på landskapsnivå. Samtidigt gynnas en stor mängd organismgrupper, inklusive specialiserade våtmarksarter på nationella hotlistor. Resultaten visar också att för både flödesbuffring och biologisk mångfald finns flera avgörande parametrar vad gäller placering och design som styr hur väl en våtmark faktiskt levererar dessa ekosystemtjänster. De anlagda våtmarkerna i studien är huvudsakligen grävda dammar optimerade för näringsavskiljning och var därigenom relativt små och tog huvudsakligen emot dräneringsvatten från åkermark. Trots storleken bidrog de undersökta våtmarkerna till att dämpa högflöden med 3–17 %, vilket är i paritet med mätningar från natur­liga våtmarker i tidigare studier (cirka 10 %). Det visade sig också att våtmarkerna bibeh