Omvårdnad som reflekterande praktik: Att se och använda alternativ till tvång i psykiatrisk vård

Tvångsåtgärder som fastspänning och tvångsmedicinering är vanligt förekommande inom den psykiatriska vården och motiveras ofta av personal med att det saknas alternativ. Användandet av tvångsåtgärder tycks vara särskilt vanligt när det gäller unga kvinnor med självskadebeteende. Dessa kan uppleva tvångsåtgärder som bestraffning och som ett hinder för att söka vård. Relationen mellan patient och vårdare har beskrivits som ett kraftfullt verktyg för att minska användandet av tvångsåtgärder, men det saknas i stor utsträckning forskning om tvångsvård som fokuserar på patienters perspektiv och alternativ till tvång. Avhandlingens övergripande syfte har varit att få ökad kunskap och förståelse för omvårdnad som process i psykiatrisk vård ur patienters, studenters och personals perspektiv, med särskilt fokus på alternativ till tvång vid självskadebeteende. Avhandlingen har en pragmatisk utgångspunkt där ambitionen har varit att resultat ska kunna omsättas i konkreta handlingar. Delstudierna har en kvalitativ ansats där datamaterial har analyserats med innehållsanalys. Data består av 19 skrivna berättelser från personer som vårdats för självskadebeteende och som har erfarenhet av tvångåtgärder, 14 loggböcker skrivna av sjuksköterskestudenter under deras verksamhetsförlagda utbildning inom psykiatrisk vård, samt fokusgruppsintervjuer med totalt 26 skötare, sjuksköterskor, läkare och enhetschefer med erfarenhet av att tvångsvårda patienter. Av berättelserna framkom att personer som vårdats inom psykiatrisk vård hade en önskan om att mötas av förståelse av personalen, att utveckla tillitsfulla och ömsesidiga relationer med dem, och att få vård som grundades på vetenskapliga metoder. Deras faktiska erfarenheter beskrev en vård som var oförutsägbar, kontraproduktiv och byggd på misstro och distans. Studenterna beskrev i loggböckerna vikten av att avsätta tid och engagemang för relationsskapande, något som beskrevs som en förutsättning för att kunna göra bedömningar och lära sig förstå patientens individuella tecken på hälsa och ohälsa. De beskrev hur de identifierade patienters abstrakta behov så som behov av trygghet, empowerment, självkänsla och hopp. Med dessa som grund individanpassade de åtgärder och förhållningssätt och synliggjorde samt tog tillvara patienternas förmågor. I fokusgruppsintervjuerna framkom hur personal med utgångspunkt i utmanande situationer i psykiatrisk slutenvård resonerade kring möjliga åtgärder med fokus antingen på personalens behov, patie