Hur stödjer vuxenpsykiatrin barn till psykiskt sjuka?

Barn till psykisk sjuka kan ha ökad risk för psykisk ohälsa men detta kan uppvägas av tillgängliga skyddsfaktorer. Barn har blivit mer uppmärksammade inom vuxenpsykiatrin på senare år. Beardslees familjeintervention implementeras sedan 2008 i Sverige. Studien undersökte hur vuxenpsykiatrin stödjer barn till psykisk sjuka, speciellt angående interventionen. Tio anställda, utbildade i interventionen, från sju psykiatriska kliniker i Stockholm intervjuades. Materialet analyserades abduktivt. Barns reaktioner och behov visade sig påverkas av föräldrafunktionen och risk- och skyddsfaktorer hos barnet, i omgivningen och situationen. Interventionen upplevdes bli ett sätt att uppmärksamma barn och skapa dialog inom familjen. Samtidigt upplevde deltagarna bristande kunskap om hur man kommunicerar med barn. För att stödja barn som mår dåligt skulle ett samarbete med BUP behövas. Ingen barnpolicy på avdelningsnivå finns och barns delaktighet ansågs låg. Preventivt arbete kan minska riskfaktorerna, men fokus måste också vara att öka barns möjlighet att hantera vardagssituationen, vilken kan förändras av omständigheterna och över tid. Children of mentally ill parents have a higher risk to develop psychiatric problems but this risk can be reduced by protective factors. In recent years children of mentally ill have received more attention within adult psychiatry. The Beardslee family intervention has been implemented in Sweden since 2008. This study examines how adult psychiatry supports children of mentally ill, with focusing specifically on this intervention. Ten professionals, educated in the intervention, from seven psychiatric hospitals in Stockholm, were interviewed and data analyzed abductive. Children's reactions and needs was shown to be influenced by the parenting skills and factors of risk and protection within the child, the environment and the situation. The intervention was perceived as a way of paying attention to the child and to create a dialogue within the family. At the same time the participants experienced a lack of knowledge about how to communicate with children. In order to support children cooperation with child psychiatry is required. No policy of how to handle children was available at the hospital units and the participation of children is considered to be low. Prevention may decrease the risk factors but there must also be a focus on increasing the possibility for the child to cope with the everyday situation. This situation may also change