Marsch till Stäketmonumentet vid Skogsö Furir Johansson och rustmästare Karl-Erik Nord i täten på 3. komp

Marsch till Stäketmonumentet vid Skogsö Furir Johansson och rustmästare Karl-Erik Nord i täten på 3. komp Fred med Ryssland var ett av de främsta målen för den svenska regering, som tillträdde efter Karl XlI död. Tidigare fredsförhandlingar på Åland hade gått trögt. Inför risken att förhandlingarna skulle misslyckas vidtog den svenske överbefälhavaren Arvprins Fredrik på våren 1719 åtgärder för att kunna försvara Stockholm mot en befarad invasion österifrån. Bl. a sammandrogs Stockholmsarmén under befäl av Fältmarskalk Dücker, varjämte Stockholmseskadern under befäl av viceamiral Taube rustades. Samtliga enheter hade på grund av nödtiden starkt reducerad numerär och brister i utrustningen. Fredsförhandlingarna på Åland bröt samman den 8 juli. Under Storfurst Apraksins befäl avseglade redan två dagar senare den under flera år utbyggda ryska flottan bestående av, dels en linjeflotta, jämbördig med den svenska, dels en nybyggd galärflotta, bestående av 132 grundgående rodd- och segelfartyg vardera rymmande omkr. 200 man landstigningstrupp. Avsikten var enligt Tsar Peters instruktioner att "först försöka mot Stockholm" och att i övrigt härja den svenska kusten "varhelst fördelaktigt tillfälle gavs". Utanför Rådmansö delades den ryska styrkan. En mindre del härjade kusten norrut och hejdades först utanför Gävle. En större del nådde den 15 juli Dalarö och landsatte kosacker för att rekognosera landvägen mot Stockholm. Dessa hejdades dock av Livskvadronen. En mindre sjöstyrka rekognoserade södra farleden mot huvudstaden men hejdades vid en försvarad försänkning vid Södra Stäket. Dessa ryska framstötar utlöste, dels panikartade reaktioner hos en del av huvudstadens befolkning, dels förstärkning av försvaret söder om staden. Apraksin fullföljde emellertid icke framstöten mot Stockholm utan styrde söderut och brände bl. a Norrköping, Nyköping, Trosa och Södertälje. När han den 10 augusti återkom, till Stockholms södra skärgård för att enligt tsarens förnyade instruktioner gå mot Stockholm, hade det tidigare svaga svenska försvaret vid Södra Staket emellertid förstärkts genom Fortifikationsöversten von Dahlheims kraftfulla insats. Två skansar hade byggts på ömse sidor sundet och försänkningen hade förstärkts och dubblerats. Artilleri i skansarna samt på några ur Stockholmseskadern tillförda galärer kunde med sin eld bestyrka försänkningarna och stränderna. Tremänningar från Uppland, Södermanland och Östergötland hade byggt och försvarade skansarna. Sammanlagt dispone